Filmsajt.se

Biopremiärer
Biotoppen
På bio just nu
Kommande bio
Videopremiärer
Videotoppen
Kommande video
Recensioner
Krönika
Nyhetsbrev

Glömt lösenordet?

Alien återuppstår

Nu har jag äntligen fått en av mina stora önskningar uppfyllda. Ända sedan jag för första gången såg filmen Alien, vilket var för ca 12 år sedan, så har jag älskat den och önskat att få se den på bio. I en riktigt stor salong, med bra ljud. Igår gick drömmen i uppfyllelse. I Stockholm finns en stor anläggning med både biografer och studios som heter Filmhuset och som i första hand används i utbildningssyfte. Men där körs även film för allmänheten av klubben Cinemateket. Man visar mycket klassisk film och delar ofta in månaderna tematiskt efter särskilda regissörer eller genres.

Igår visade alltså man Alien. Lycklig löste jag medlemskort och kunde kliva in i salongen. Visserligen kan jag filmen utan och innan och blev knappast skrämd, men det var inte heller därför jag gick dit. Alien är en mycket speciell film på många sätt. När den kom 1979 bröt den ny mark på flera områden. Den gick över genregränserna mellan science fiction och skräckfilm, den hade en skådespelarensemble där ingen stack ut med sin stjärnstatus vilket gjorde att man inte på förhand kunde veta vem av dem som till slut skulle överleva, den hade en dämpad och verklighetstrogen scenografi i motsats till t.ex. Star Wars-filmerna. Besättningen på Nostromo är vardagliga människor, rymdens verkstadsarbetare, som plötsligt försätts i en fruktansvärd situation när den parasiterande varelsen tar sig in bland dem.

Alien kan också tolkas ur väldigt många olika perspektiv. Den har ett feministiskt anslag som definitivt var ett ovanligt grepp när filmen kom. Filmens överlevare är en kvinna, hon riskerar livet för att rädda skeppskatten, något som knappast en man hade gjort. Hon är själv nära att mördas av en man (som visserligen visar sig vara robot). Han försöker kväva henne genom att sticka en fallossymbol i form av en hoprullad tidning i hennes mun. Även skeppets dator, som i mångt och mycket styr de ombordvarandes öden, blir en stark kvinnlig symbol eftersom hon kallas Mother och yttrar sig genom en kvinnoröst. Filmen är också i högsta grad öppen för freudianska tolkningar. Både Nostromo och det främmande skeppet på planeten påminner om en livmoder, inte minst det främmande skeppet som ar fullt av ägg. Monstret har liknats både vid en penis och en vagina och hela dess livscykel med ägg, inseminering och livmoderliknande reden är sexuellt laddat.

En annan tolkning är den marxistiska där bolaget som äger skeppet står för den imperialistiska och materiella ondskan och besättningen bara är värdelösa redskap som kan offras. Monstret blir alltså ett uttryck för kapitalismens och bolagets ondska. Dessutom innehåller dialogen hierarkiska motsättningar och klasskillnader, som t.ex. när maskinisterna Parker och Brett anser att de värderas lägre än besättningen på kommandobryggan.

Men även vid sidan av allt detta är filmen en väldigt vacker skapelse. Scenografin är det som tilltalar mig mest, och särskilt det faktum att jag varenda gång jag ser filmen lyckas upptäcka något nytt i de trånga, men samtidigt ödsliga miljöerna på rymdskeppet. Den stora skräcken är för mig inte monstret i sig utan den horribla situation det skapar på skeppet. Människorna är plötsligt oerhört utsatta på sitt skepp i den oändliga rymden, hos deras enda egentliga trygghet, skeppsdatorn, finns ingen hjälp att få och själva blir de alltmer desperata. Plötsligt är skeppet som egentligen är väldigt stort, väldigt litet. Det är en tryckande, klaustrofobisk skräck som är otäckare än monstret i sig.

Det var alltså med en känsla av filmisk salighet jag lämnade salongen. Och jag vet att jag förmodligen snart igen kommer att lägga skivan med Alien i min DVD-spelare för att se om jag kan upptäcka några nya detaljer i den bästa science fiction/rysar-film som gjorts.

Skribent Mattias Eriksson

Fler krönikor [Läs mer]